Efter extensiva studier är det nu bevisat, S och F behärskar alla omständigheter och underlag - ALLA!

Det började i onsdags kväll då S och F slängdes ut på ett förträffligt högkvalitativt underlag, nämligen stavparkett i fiskbensmönster. Det var i de fina salongerna, efter en revision/redovisning/konsultmässa, som den första prövningen ägde rum - och knivigheterna lät inte vänta på sig. På plussidan får man säga att det var på ett väl upplyst ställe som banketten gick av stapeln och S och F var tämligen välskräddade. På minussidan var det på ett väl upplyst ställe som banketten gick av stapeln och Fs dåliga hy samt päronformade överkropp i kombination med hängslen - som för övrigt fungerar som en färgglad ram för den utstående magen, listigt dold av en väldigt iögonfallande slips - skulle säkert ha mått bättre av dunkel belysning.

Till dessa krav på passande yttre attribut kommer också ett krav på att kunna föra sig i sofistikerat sällskap på ett sofistikerat sätt. F hamnar givetvis jämte en av bankettens vackraste kvinnor och undviker med en flämtning att spilla förrätten, en starkt orangefärgad soppa, över både sig och henne för att istället börja prata om barn med kvinnan vars närmaste vänner alla skaffat sådana nyligen medan hon själv verkade vara singel. Kvinnan i fråga var dock ett under av social kompetens och klarade på ett exemplariskt sätt av att avdramatisera alla illa överlagda bomber som F i panik slängde ur sig i desperata försök att göra ett gott intryck.

Senare på kvällen står F, S och en för F okänd tjej och pratar lite om något som F inte lyssnade så noga på och inte hade så stort intresse för då han började bli trött och hade champagne, några glas vin, en punsch och en öl i kroppen. Plötsligt blir det en lucka i konversationen som hölls mellan S och den okända tjejen, F ser sin chans och utbrister "Det här ska VI göra nästa år, kom igen S, vi gör det här nästa år" han ser den okända tjejen och tycker att eftersom hon står här kan ju hon också få en spontan inbjudan att vara med "du ska också vara med" säger F glatt och inser snart att det nog var en något förhastad invit. Hon kanske jobbade på ett av företagen som varit med på mässan, hon kanske inte var affilierad med skolan alls! För att ordna upp saker och ting skulle ju F, som varandes en civiliserad människa, kunna sträcka fram handen och på ett artigt sätt säga "hej förresten, jag tror inte att vi har hälsat, F - student" för att sedan invänta hennes replik. Istället rablar F snabbt, utan att ge den okända tjejen en chans att svara, "eller, du är crew eller? Du kanske jobbar på nåt företag, eller har annat... [här ger F upp och tycker att alla sociala regler är väldigt omtsändiga och tidsödande. F vill inte ödsla mer av sin värdefulla tid på den här onödiga situatione som uppkommit bara för att han ville vara trevlig mot den okända tjejen... F säger alltså slutligen] alltså, vem fan är du?". Tjejen satt tydligen med i projektgruppen OCH går i Fs klass, men man kan ju inte ha koll på allt!

På det stora hela taget så tycker F ändå att både han och S skötte sig utmärkt... F hade förvisso bara sekunder kvar till en rejäl avsvimning när projektgruppens ordförande - som satt vid hans bord och således lockade en hel del blickar i Fs riktnin - höll sitt tal, men han hetsdrack vatten och klarade sig. Stavparkett i en föredömligt upplyst Herrgård - check!

Idag ägde den andra prövningen rum, en prövning långt från den tidigare, både geografiskt och karaktäristiskt. S och F vill springa, man blir tydligen snygg (se den lilla parentesen om päronformad överkropp ovan), pigg och frisk av det. F ,som oneligen är lite naiv när det gäller att lita på folk, böjde sig för expertisen han misstänkte att S besatt på området då S sprungit i Göteborgsregionen i hela sitt liv medan F bara bott i regionen i fem år. F ville springa på en lagom bred, väl upplyst och grusad gångväg och S försäkrade att det fanns massa sådana vägar i det området de skulle åka till. Väl framme visade det sig att S inte varit där på länge och att hans minne om belysning visst var lite av önsketänkande. Om banketten var väl upplyst så var antalet uppmätta lux i löparspåret på andra sidan skalan. Snön bidrog till en början en del till orienteringsförmågan... men det gick över när ljuset försvann utomhus! Några elljus syntes inte ens i horisonten, men man kunde skymta Brynolfssons(?) stuga en liten stund. Spåret var inte heller något att skryta med och bestod i många fall bara av ett par fotspår - som av allt att döma var Ss.

Över stock och över sten,
genom både träsk och gren.
Gled på snö och is och slask,
sprang och halka, försökte vara rask!

Det enda som fanns i Fs huvud den sista halvmilen, förutom att det gäller att vara väldigt noga med var man sätter tassarna, var ett mantra av de ord S ständigt upprepade - det här ger jävligt mycket mer än att spela badminton.

Nu har F ont precis överallt... men jösses vad det ger att springa 1,2 mil på knagglig is i totalt beckmörker!

Slutsats: Alla underlag, alla förhållanden - S och F behärskar dem