Det hela började ju så bra...

Det var en ledig dag precis efter julhysterin och strax före nyårsfesternas traditionsenliga raketkatastrofer. Den 29:e december, ingen märkvärdig dag. Ingen märkvärdig dag alls, med två undantag: min kära mormor fyller år och min kompis (P) fyller också år. Detta torde ju endast skvallra om smörgåstårta, presenter och lustigt samkväm. Alltså en speciell dag på sätt och vis, men inte för mig då inget särskilt komplicerat krävdes av just mig.

Vad gäller min kompis P var hans present redan inköpt "Zombie Strippers" (en mjukporrfilm med Jenna Jameson och Robert Englund), perfektion mina vänner! Min mormors present var också inköpt (nej ingen mjukporr, en seriös present) och jag inhandlade även en smäcker ros (som visserligen kan tyckas romantiskt felaktig i detta sammanhang) för att sätta den så viktiga guldkanten på hennes stora dag. Alltså kunde inget gå fel gällande presenterna till vare sig P eller mormor, allt jag behövde göra var att delta på eventuella fester och svara artigt på eventuella tilltal. En inte alltför svårhanterlig uppgift för en handelsstudent kan tyckas. Inte skulle jag väl lyckas förstöra denna dag med så pass väl förspända skyddsnät? Eller? Ni som känner mig vet svaret: ”jorå, det kan S klara med både pompa och ståt”.

Jag ska nu här försöka återge hur jag lyckades förstöra stämningen på två annars helt okej kalas. Inte med mening förstås, men ändå med fantastiskt resultat. För det ska sägas att jag inte är en kille som gillar att hålla i fester, hålla låda eller i ärlighetens namn hålla i någonting alls. Det är inte mig du ringer och ber vara toastmaster när din svågers äckliga dotter tagit studenten, det vore något av en fadäs. Jag är medveten om min fallenhet att säga dumma saker och därför håller jag mig undan vid speciella situationer för att inte förstöra något. Men samtidigt har jag en förmåga att snacka mig ur skumma situationer, en förmåga som ofta kommer väl till pass då det händer titt som tätt att jag är i otroligt skumma situationer. Men det finns EN fråga som jag aldrig kunnat svara på, eller kommer kunna svara på, med äran i behåll och det skulle visa sig att denna fråga fick vissa konsekvenser denna dag. Mer om detta lite senare.

Jag delar upp detta inlägg i två ”akter” av den enkla anledningen att jag vill verka märkvärdig och för att jag är lite full. Akt 1 innefattar min mormors kalas och Akt 2 min kompis kalas. Detta ni just läst kan ni se som ett förord eller som den där fräcka företexten till Star Wars (har ni inte sett den har ni inte levt). Okej då kör vi!

Akt 1
Min mormor bor i ett jättefint hus, i ett jättefint område och med en jättefin familj och en skogstokig katt. Katten var inlåst i källaren bredvid värmepannan. Allt i huset var alltså för tillfället jättefint. Gästerna kom (mest släkt och lite annat löst folk), det bjöds på smörgåstårta, dricka, kaffe och 614 olika sorters hembakta kakor. Sen kom spriten. Jag vet inte vad det är som gör denna kombination så härligt skev, men jag tror det är det oskuldsfullt korrekt vuxna kakorna blandat med Gin och Vodka. Lite som det där programmet 3:an körde under 90-talet, ”Tuttifrutti”. Ett slags erotisk lekprogram. Det ville vara lite vilt och galet men ändå så oerhört städat. Man visade allt men ändå inget. Ett skitprogram egentligen som fick mycket kritik för att objektifiera kvinnor. Andra menade att Tuttifrutti på ett lekfullt sätt utmanade den stundtals dogmatiska inställningen till sexualitet och jämställdhet i den svenska samhällsdebatten. Skitsnack förstås. Det var mjukporr förklätt till bingolotto som våldförde sig på det svenska folkhemmet, precis som sprit på ett 80+ -kalas. Man gillar det men självklart vill man inte veta av det. Detta är scenariot på alla dylika kalas, och så även denna gång.

När middagen var klar, brasan tänd, mormor glad och gästerna lätt salongs började vi alla att ”umgås”. Jag satt i soffan bredvid en glad släkting (som kört kran nere i hamnen hela livet) och allt var frid och fröjd. Ovetandes om vad konsekvenserna skulle bli råkade jag dagdrömma mig bort i några få sekunder. Då hände det. Då kom frågan. ”Vad tänker du på?”…

Det var min kära mor som såg att jag var lite frånvarande och som på ett älskvärt sätt ville väcka min uppmärksamhet. Det var dödstyst kring festbordet. Allas ögon riktades mot mig. Ni som känner mig vet att detta är en ruskigt dum fråga att ställa till mig oavsett sammanhang. Ni andra får helt enkelt tro mig när jag säger att ni inte vill veta svaret. Denna fråga har spökat i mitt liv så länge jag kan minnas. Det finns inget bra svar på den frågan. Alla killar vet. Oftast är det en flickvän som med tindrande ögon ställer frågan, efter att man presterat en atletisk älskog, och ingen man på jorden vet vilket svar människan vill ha. Att svara ”inget” innebär alltid att det blir ett jävla liv. Nej man måste svara bättre. Man hittar då på något löjligt svar som handlar om henne, vilket den tidigare så söta cyborg du har i sängen synar, och på vilket hon sedan frågar om du och hon verkligen borde fortsätta träffas. Vad ska man svara då? Man ska såklart vara ärlig tänker då du. Jag prövade detta en gång, jag svarade vad jag tänkte. ”Jo, jag funderade på om Seinfeld inte borde få nobelpriset eftersom han kom på idén på hur man som bäst gör slut med en tjej. Man föreslår en trekant med hennes snygga kompis. Säger hon ja så är ju det kanon, säger hon nej lär hon vilja göra slut vilket också är kanon, man kan inte förlora”…tro mig, det är inte bra att vara ärlig.

Nu satt jag alltså där, inför släkt och vänner, och alla väntade i andakt på mitt svar. Inte kunde jag berätta att jag satt och tänkte på att jag faktiskt har kvar numret till dendär tjejen jag hade så roligt med häromsistens och borde ringa och se om det finns intresse för en repris. Nej, det kunde jag inte svara. Så jag ljög. Jag ljög som jag aldrig ljugit förr. Till mitt försvar ska jag säga att jag hade en nanosekund på mig att komma på en bra lögn som skulle tillfredställa min mor samt underhålla släkten. Det gick sådär. Mitt svar blev följande:

”Musik är en tidsmaskin”

Mycket dumt sagt. Alla vid borde skruvade nervöst på sig och en dam med en aktningsvärd ålder på 91 år frågade vad jag menade. Där satt jag och hade dragit det dummaste svaret på jordens dummaste fråga och nu var jag tvungen att fortsätta ljuga för hela släkten. Jag vet inte varför jag sa som jag sa, orden bara kom. Jag började babbla om hur man faktiskt lyssnar på döda människor när man lyssnar på gammal musik och att det ju är ”coolt”, och sen försökte jag väva in något om att man reser tillbaka i tiden mentalt och hur stereon blir en slags mental men ändå fysisk tidsmaskin… Ni förstår själva, hjärnsläpp! Katastrofen var ett faktum, de som inte fattade att jag satt och hittade på (läs: ljög alla rätt upp i ansiktet) trodde antingen jag var dum i huvudet eller att jag prenumererade på bokstavssjukdomar. Min pappa såg ut som han ville slå ihjäl mig och mamma hade gråten i halsen. Kronan på verket kom strax efter att mitt utlägg var färdigt. En av gästerna föreslog att det nog var dags för henne och hennes man att ”tänka på refrängen” och i stort sett alla övriga gäster instämde. Bra där. Jag dödade mormors födelsedagskalas.

Jag skyller allt helt och fullt på ”frågan”. Den är lika komplex och omöjlig som alla världens gordianska knutar och mattemysterier. Det borde undervisas i skolan om hur man angriper denna fråga. Från och med fjärde klass borde alla undervisas i hur man låter bli att ställa frågan samt hur man bör svara om man får den ställd till sig. In med det i läroplanen! Om inte detta genomförs kan ”Hem-och-Skola” dra åt helvete.
 
Akt 2
Dagens sista fadäs infann sig strax efter ovanstående missöde. Jag mötte upp med en god vän och begav mig till min kompis P som också fyllde år. Vi ringde på (oanmälda förstås, vi är ju idioter) och avbröt en pågående släktmiddag. P förstod att vi hade med oss en present från ”grabbgänget” och frågade mig (som var sinnesförvirrad sen mormors fest) om den var rumsren, och jag gav honom ett rungande glatt ”ja” till svars. Paniken lös i min andra kompis ögon när P gick in i matsalen och ämnade öppna presenten framför sin släkts nyfikna ögon. Då insåg även jag att ”det nog är kört nu”. P slet upp pappret och blev blek när han såg filmen och om möjligt ännu blekare när närvarande gäster bad att få se vilken det var. Med svarta ögon stirrade han på mig medan filmen skickades runt bland en tystnande skara släktingar. ”Fan jag måste rädda det här nu”, tänkte jag, och försökte avvärja uppmärksamheten från filmen genom att stolt förklara att HELA grabbgänget (nio personer) valt ut filmen och betalat för den. Varpå jag glatt namngav alla kompisar som var skyldiga till inköpet. Jag lyckades alltså smutskasta alla våra vänner inför hans släkt och familj samt avslöja att vi alla endast pyntat in cirka tio spänn för skiten. Prislappen på 89: - satt kvar och eftersom jag avslöjade antalet deltagare kunde alla med ögon och stadig puls alltså räkna ut att vi snålat något fantastiskt. Jaha, ännu en fest var dödad.

Avslutning
Nu sitter jag här och skriver utan en tillstymmelse till skam i kroppen, två stadiga groggar löste det problemet. Imorgon är det inte heller någon speciell dag och det gör mig livrädd. Allt kan hända. Nyårsafton blir inga problem, man får göra bort sig på fyllan. Men morgondagen blir en kamp. Många har problem med fester eller sociala sammanhang då det krävs något av dem. Jag har visst drabbats av ett problem där dagar då inget krävs av mig går åt pipan. Imorgon är det tisdag, en mycket beige och trist vardag utan några som helst krav på mig, det går aldrig väl. Håll er borta, ni är varnade!

/S

Vi på Pianolack önskar alla våra läsare och vänner en Riktigt God Jul.

Jaha, då är det alltså kört.

Det var dags att åka hem igen, hem till de värmlandska skogarna och snön. Detta var också dagen efter Sticky Fingers och den något ovanliga men trevliga utgången på en onsdag. Nu kan inte det i säg ursäkta vad som hände men det är ändå ett faktum att man kanske inte ska gå upp alltför tidigt en sådan dag. För att ha någon behållning här så måste man känna till lite att Karlstad då är byggd på klarälvsdeltat, klarälven som också är Sveriges längta älv och en stolthet för Karlstad då den rinner rakt igenom staden och bidrar med många ”sjönära” lägen. Det är fullt i den vagnen där jag sitter men jag kan ändå väldigt tydligt urskilja 2 herrar som sitter och pratar snett bakom mig. Tänk er Martins Becks granne, fast utan stödkrage och att det var två utav dem. De pratade stockholmska så de märktes att de inte hade bott på så många andra ställen i världen. Denna resa var nog deras första i Värmland då de slängde ur sig kommentarer som ” Vem faan vill bo i Säffle?” ”Grums?! Finns det faktiskt folk som bor här?” utan att tänka på att folk från vagnen faktiskt gick av där. De hade köpt varsin vinare och löste alla världens problem på löpande band. Det som dock upptog mest av deras tid var hur de skulle spela nyktra för deras fruar när de kom hem, de blev ännu mer aktuellt efter att de beslutat sig för att köpa in ytterligare en flaska var. Tåget närmade sig Karlstad och vi åker då över klarälven in mot stationen. Då gör jag mitt misstag. Jag börjar ta reda på mina saker sådär lite för tidigt vilket gör att när jag är klar innan vi är framme och jag står därför vid min plats i väntan på att tåget ska nå sin slutstation. En av dessa herrar frågar då ”Ursäkta e du från Karlstad?” Jag svarar ”ja” lite glatt och lokalpatriotiskt. Han fortsätter ” Vad vare fören å vi åkte över nyss då”?. Hmm vadå för en å tänker jag och inser att jag måste ju komma på ett svar snabbt de kan ju bli konstigt annars, jag väljer då att börja muttra lite för att vinna tid ”å, ja vad kan de vara fören å” ”ja inte var de ju stångeån” säger jag lite för att skojja till det lite och släta över att jag inte kommer på det. Jag måste ju ge dem ett svar så jag säger ”Ja, hehe inte vet jag, har inte koll på alla åar som rinner igenom Karlstad tyvärr” vagnen är som sagt fullsatt och det dröjer bara någon sekund innan en kvinna längre bak ropar ”Det är ju klarälven!”. Spridda skratt sprider sig och jag klämer ur mig ett mer pinsamt ”hehe” som för att släta över det men det. Istället skapar detta någon slags upprorisk stämning där jag på alla de tänkbara sätt måste bevisa att jag faktiskt är i från Karlstad. Efter att ha sjungit tre olika låtar från Sven-Ingvars, pratat som Bengt Alsterlind i Hajk (Idag ska vi prate om häästar, men inte vilke häästar som hälst uuutan floodhäästar), intygat att jag faktiskt håller på Färjetsad i hockey genom att beskriva utseendet i deras ishall så är vi äntligen framme och jag kan pusta ut och gå av. Precis innan så hör jag hur folk fortfarande sitter och diskuterar med varandra ”Han kan ju inte vara härifrån, han visst ju inte ens att de var klarälven” Efter att ha fått intyga för hela vagnen att jag är kommer från Karlstad så är det väldigt skönt att vara hemma i Göteborg igen.

/C

Mitt i natten får F ett meddelande på sin telefon. Han vet att Fröken C är på fest och när han läser meddelandet kan han riktigt se sin vän lite salongs stå o messa fnissande för sig själv. Förmodat nästan lite stolt över sin insikt om vart det barkar hän om hon fortsätter sin kväll i samma tecken som den inletts skriver hon:

Ha ha... Självkontrollen går jävligt dåligt!
(lägg här till bilden av en fnissande och insiktsfullt stolt Fröken C så har ni en vinnare)

Detta är en reflektion på det nästan magiska fenomen när fint, och för all del praktiskt, porslin och glas som genom ett trollslag blir till disk. Disk är något hemskt som liksom utarmat Uran är en beklaglig restprodukt vid utvinning av energi. Liksom just utarmat Uran är disk något man helst vill förpassa långt ner i underjorden, helst i förseglade kapslar. Diskberget delar karaktäristika med ett hål i en paj; ju mer man äter desto större blir det... något som är beklagligt i båda fallen då just ätande är något himla trevligt som bör uppmuntras... till en viss gräns!

Ibland diskar jag flera timmar för att sedan, då jag ämnat inta en måltid, upptäcka att alla tallrikar är i disken. Ibland går jag hemifrån och kan svära på att allt är nydiskat när jag går... men då jag kommer hem och är törstig finns det inte ett enda rent glas att uppbringa!

Om jag dör av svält så är det sannolikt inte för att maten tagit slut, ånej det är för att jag inte har några rena tallrikar att äta maten från! Om jag någon gång törstig skulle irra runt i en varm o torr öken så lovar jag att vid den enda oas på flera mils avstånd så har någon inrättat en diskfacilitet och förstört vattnet med diskmedel och det där flottiga gegget som bildas på insidan av IKEAs matlådor. Usch, dem ska man alltid diska sist... och helst en gång till efter det i nytt vatten!

Frenetiskt Försöker F Förpassa Förkolnad Fisk Från Formen. Fett Fiskfjäll Förpassas Först Föga Fast F Förberett Formen För Förenklat Fejande. Fisk Följdaktligen För Fäst För Form? Funderar F. Frustrerat Fortsätter F Förmå Fisken Frångå Förfäktandet För Form, Fortfarande Finnande Fruktansvärt Få Fabrikationer För Fiskens Framtida Försvinnande. - Fisk! Försök Förstå, Framtiden För Formar Förblir Förlorad!
Föga Förändrat Förblir Fisken För Form, F Förbannar Företeelsen. F Försäkrar Fienden: Fukt Förpassar Fort Fisk Från Form! Försöken Fruktlösa, Förkastas Följdaktligen. Fortsättning Följer För Fisken!

...eller också kastar jag bort den jävla formen!!

/F

Ett sällskap bestående av L, S och F under en mer eller mindre fredlig lunch.

F - Hur och när uppkom den bitska kulturen vi fått här i gruppen? Jag tycker det har skapats en väldigt fientlig stämning.

S - Oprah ringde, hon vill ha tillbaka sina argument!

Det är en vida känd sanning att man i lågkonjunktur ska försöka göra betydande invsteringar i infrastruktur samt skapa och förädla grundläggande värden för samhället. Ett bra exempel på en sådan investering är att bygga bostäder, något som eleverna på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet vet mer än väl och genast började projektera för.

Som vid alla betydande byggprojekt började det hela med att allokera resurser i form av lämplig centralt belägen tomt, byggmaterial och arbetskraft. Tomten tillhandahölls, efter påtrykningar, av F som har en del centralt belägen yta i sin besittning. Merparten av materialet tillhandahölls av initiativtagarna själva, nämligen de tre systrarna A, medan en del smådetaljer bekostades av ett konsortium bestående av L, F och T, samt S och J på kredit. Tyvärr har det varit en del inbrott på byggarbetsplatsen och stöld av takpannor och annat material har föranlett vissa förseningar i byggstarten (få människor vet att just takpannor är det viktigaste i början av en byggprocess).

Projektering har hursomhelst inletts och snart kommer en ny ståtlig byggnad resa sig jämte Nordstan i Göteborg. Beräkningar gör gällande att färdigställandet kommer ske innan måndag!

Då F idag har totalentreprenad på bygget ber han att få tacka alla generösa bidragsgivare, och då speciellt systrarna A för deras lysande initiativ som visar på sann makroekonomisk insikt. Bygget kommer följas allteftersom huset uppförs.




Fastigheten kommer utformas så att den smälter in i redan befintlig bebyggelse och man kan på bilden se hur kranen längst upp till vänster lyfter upp den första väggen.

/F

S har som vana att sjunga ofta och mycket. S har dock någon sjukdom som gör att han håller sig med "veckans ord", alltså ord som han använder mer frekvent än andra under en tidsperiod. Nuförtiden är det orden Kött och Face, vilket resulterat i hitsen nedan.

S - sleeping in my face, i will undress you...
S - staaaaaad iiiiiiii kött! i ett laaaaaand utan naaaaaamn! geeeeee miiiiiiig face... när allting föööööds pååååå face!

och klassikern när S väljer att översätta face till ansikte för att det är en svensk text:

S - jag är fattig bonddräng och jag tuggar mitt ansikteeeee
(som blev lite svårt då den riktiga texten är snus, vilket är sjukt mycket kortare än ansikte. här hade kanske just face varit bättre... men S works in mysterious ways)

En helg för inte så längesedan går C, F, L och fröken C på Gibraltargatan mitt i natten. De möter två flickor.

C glatt och nästan som inför ett familjärt återseende - Hej heeej!
Tjejerna förvirrat - hejhej...
F - kände du dem?
C - nä, men de var ju ute o gick.
F - jaha? du kanske skulle be om deras nummer också o kanske få ett hemsläp?

C - Äh! Jag har hela telefonboken full med hemsläp! Här, det är bara att ringa!

För att sammanfatta andemeningen i C´s något förhastade inlägg, som nu tagits bort, om Ingvar Kamprad. Inlägget uppkom som en motreaktion på den propagande som går att läsa i boken "IKEA". Det gjorde att det kanske framstod som mer kontroversiellt än vad det i själva verket var på ett sätt om inte var önskvärt för någon. C efterlyser en mer nyanserad bild av Ingvar Kamprad och hans gärningar. Inte för att C inte stämmer upp i den klang och jubelsång som omgärdar allt Ingvar Kamprad gör så finns det alltid plats för kritiskt tänkande och lite andra perspektiv. Det finns dock  vissa områden som allmänhetens intresse ännu inte riktat sig och som behöver belysas för att man ska kunna skapa sig en fullständig uppfattning om hur det egentligen ligger till.

Länken nedan är ett bra exempel på lite mer granskande journalistik i ämnet, läs, begrunda och kommentera gärna.

http://www.economist.com/business/displaystory.cfm?story_id=6919139


/ C

Jaja, nu har ju C tagit bort sitt tidigare inlägg där han uttryckte sig kritiskt mot en känd folkhemsprofil. Detta får ju onekligen mitt senaste inlägg att verka ännu rörigare än det var från början... beklagligt men så är det när man jobbar med idio... eeeh, med flexibla medarbetare som inte är sämre än att de kan omvärdera ett tidigare uttalande!

/F

Såhär i dessa tider när alla domedagsprofeter sitter hemma och myser i skenet av sin egen självgodhet och till tonerna av "vad var det jag sa", är det lätt att drabbas av ångest. Då det fortfarande är mörkt i väntan på snö, börsen spelar en spratt efter spratt och det är väldigt långt kvar till nästa lön kan vardagen dessutom kännas som en lite brantare uppförsbacke än vanligt. Det är i dessa tider som gamla ordspråk som "den som inte hjälper stjälper" och "anfall är bästa försvar" blir som ett mantra för att komma ur en destruktiv spiral, ett mantra som gör att man säger/skriver saker man inte menar!

Jag är säker på att C egentligen inte menar alla tokigheter om vår kära folkhemshjälte som skrivs här i bloggen, utan bara visar prov på lite sund livskraft såhär i svåra tider.

Jag fick även en tidning idag där Ernst Billgren lite överlägset frågar sig "vadå finanskris?". Jag orkade givetvis inte läsa artikeln (för helt ärligt, vem gör sånt nuförtien?) men gissar i alla fall att det fanns en överlägsen, högfärdig, märkvärdig ton i uttalandet... eller också lever Ernst i en hydda i skogen och lever på vad naturen ger.

Förutom Ernst så är det nog väldigt få som undgått att allt verkar gå åt helvete och att det verkar vara på grund av våra supersized vänner i väst (väderstrecket väst, inte klädesplagget... även om jag kan hålla med om att gemene man gärna verkar gå omkring i stora, smutsiga västar samtidigt som man i finanskvarteren, där eländet förmodas ha börjat, använder sig av en helt annan typ av proper välskräddad väst. De är alltså våra vänner i väst, väst och väst). Amerikanarna i väst, väst och väst har bland annat tillverkat bilar, massa bilar, stora bilar, törstiga bilar, plastiga bilar, halvdåliga bilar och blåa bilar! Dessa bilar har uppenbart tillverkats av företag där folk bär skygglappar och ALDRIG blandar in privatlivet i sitt arbetsliv. Det är i alla fall den enda förklaringen jag har till att ingen på företagn märkte att ingen ville ha sådana bilar längre. Det finns en kille som hela dagarna bygger stora, törstiga, plastiga, halvdåliga och blåa bilar för att sedan gå ut på parkeringen, sätta sig i sin japanska lilla, ekonomiska, gedigna, högkvalitativa silverfärgade bil och åka hem. Killen åker dessutom hem till sitt hus som han till och med själv blev förvånad över att han fick låna pengar till. Hade alla varit födda i Småland så hade de vetat att man tjänar pengar först, sen handlar man upp dem!

Ja, det är kanske lite trångsynt av undertecknad att beskylla enskilda industrier för effekterna av ett osunt system där girighet fick härja fritt... men jag väljer helt sonika att göra det lätt för mig och ta till ett knep som jag lärde mig redan på dagis; peka på killarna i väst, väst och väst (som helt ärligt var lite av problembarn) och säga "det var dem"!

Här tänkte jag faktiskt bli seriös, men då jag bevisligen redan innan jag började skriva följt rådet som kommer bli min slutkläm så kanske jag tar det en annan gång... mmm!

Mitt i allt detta mörker finns det alltså ändå en ljusning, för att inte säga en näve! Den första ljusningen, som för att vara en ljusning väldigt mycket påminner om mörkrött, är VIN! Vin är en bra grej, men bara om man dricker det i sällskap av någon annan! Dricker man det själv är man en hemmafru vars man jobbar på tok för mycket, eller på väg mot en ohälsosam livsstil... dessa är inte ömsesidigt utselutande. Den andra ljusningen är de du väljer att dricka ditt vin med! Har du valt att umgås med dem och dessutom känner dig villig att dela ditt vin med dem så är det folk som gör dig gott. Den tredje ljusningen är Kinnevik B, guldkalven som aldrig slutar skänka mänskligheten glädje!

Vänner, vin och vik... de tre V:na som gör livet till en fest!

/F

Efter en helg i vilans tecken var i alla fall F och L nästan motiverade att gå till föreläsningarna på måndagen. Sist de båda närvarade på en regelrätt föreläsning måste ha varit... ungefär när den första sprängskissen stod klar inför skapandet av Jorden (det gick åt sjukt mycket papper och på de flesta var det bara smält metall... ritat med röd krita. Det första som skapades innan jorden tillverkades var alltså ett pappersbruk och en kritfabrik... lokaliserade bakom Konsum då det, som vi alla vet, alltid har funnits)!

Trevligt att återigen få sitta och lyssna en stund och sedan gå hem och kontemplera, kanske äta något, kanske ligga i soffan och slötitta på Simpsons, kanske fundera på jul, nyår och andra trevligheter. Hursomhelst skönt att den påfallande höga arbetsbelastning som upplevts i snart en hel termin verkar ha fått sitt slut en lagom lång stund innan jul tyckte F.

Som vanligt var hans något oförsiktiga uttalande dåligt underbyggt och man kan tycka att han av empirin borde lärt sig att luckor i schemat sällan innebär ledig tid utan snarare att ansenligt merarbete väntas behöva utföras dessa tider.

Föreläsaren börjar med en rivstart och presenterar litteraturen som studenterna likt papperskvarnar väntas tugga i sig på en tid som närmast för tankarna till en lite längre blinkning. "Jaha, jag ser visst att det saknas några böcker på den här listan. Det var ju mycket olyckligt men den kommer kompletteras senare", självklart kommer det mer, fattas bara annat!

Alla förväntas förbereda sig till ett antal seminarier, varav det första redan på fredag faktiskt, till vilka tre böcker per seminare är knutna... dessa bör läsas, obligatorisk närvaro och aktivt deltagande är en självklarhet.

Men visst, man har ändå lärt sig att läsa digra buntar med sällan skådad torr, omständig text och det är i alla fall lite bättre än ett till av de där mentalt och fysiskt krävande grupparbetena. Mmm... men nu ska vi ju, i grupp as per usual, skriva en rapport också. Ojoj, nu börjar det ändå kännas lite betungande och F som har närmre till ångest och frustration än gemene man går genast in i något som blivit känt som "Ior mode". Det är en sinnesstämning som otvetydigt påverkar samtliga närvarande mycket negativt och är en sann vinnare när det gäller att sprida stort missmod, gärna i inledningsfasen till ett nytt krävande projekt.

Jaja, men nu är väl ändå föreläsaren färdig med utstakandet av vägen till en tidig hjärtinfarkt, det slutar väl ändå med den lilla rapporten om nåt case eller vad det var? Nä! Den lilla rapporten ska alltså vara en exakt replika på en C-uppsats (om än något förminskad) och vara klar första veckan efter nyår, vilket ger oss hur mycket ledigt i jul? ...inget!

Gruppen, som präglas av en beundransvärt hög ambitionsnivå under dessa förutsättningar, beslutar att målsättningen måste vara i alla fall en ledig vecka i jul och således att "rapporten" i sin första form skall vara klar den 19e december. Efter ett föga produktivt möte, dock med en hel del tappra försök från framförallt L, åstadkommer man ingenting under första dagen.

Livet är en fest! Mest synd är det trots allt om C då vi har "Historien om IKEA" som referensbok att hämta exempel från... Då jag är en fredlig person hoppas jag att dagen aldrig kommer då Ingvar korsar Cs väg.

/F

Ibland kommer dagar som till en början verkar vara som alla andra... men som sedan visar sig kunnat bli början på en ny epok. Det här är den korta historien om hur F upptäckte att han borde byta livsstil för att lyckas i livet, men valde att avstå!

F går alltid, alltid och lägger sig sist. Ett ganska oförsiktigt uttalande kan tyckas då man omöjligt kan veta när precis alla andra går och lägger sig. F har dock studerat bland annat statistisk analys, tillämpad regressions- och tidsserieanalys och andra liknande kurser på universitet och kan med förvånasvärd lätthet skapa ett 99 procentigt konfidensintervall för sannolikheten att han går och lägger sig sist. Han väljer dock att inte göra något konfidensintervall utan garderar sig mot eventuella kombatanter om platsen för "senast sovtid" genom att gå och lägga sig så toksent att de flesta människor redan börjat äta frukost när han tar sin sista nattmacka och gör sig redo för drömmarnas land. Fåglar har sedan länge börjat kvittra och på TV har de precis börjat sända morgonnyheterna efter några timmars sändningsuppehåll, då går F och lägger sig.

Grundarna av denna blogg är en samling människor med den ödmjuka inställningen att, med strävan mot lingvistisk excellens, förmedla vardagliga händelser som kan antas roa den förmodat mycket begränsade läsekrets som hittat hit.

Våra liv, som vid upprepat antal tillfällen liknats vid en "sitcom", skildras här så målande att du kommer lämna bloggen i tron att du var med vid tillfället... det är i alla fall, vid sidan om att förstärka våra egon, målet med bloggen. Man kan givetvis diskutera hur epitetet sitcom är något positivt eller om det kanske snarare kastar ett oseriöst ljus över vår paradoxalt nog mycket seriösa tillvaro.

Karaktärerna i denna sitcom varierar i antal och vissa personliga egenskaper kommer utkristallisera sig i sinom tid. För att inte bära våld på upphovsmännens ambitiösa och seriösa framtoning samt för att skydda deras integritet används genomgående inga fulltsändiga namn.

Nedan kommer en liten anekdot som illustrerar hur bloggen fick sitt namn. Pianolack är alltså inte valt enbart på grund av dess internationella kompatibilitet (utan tecken som å, ä eller ö) eller dess förmåga att förmedla klass, stil, flärd och flådighet. Det finns en koppling till verkliga livet, en vardagssituation, en oväntad komisk vändning av ett annars trivialt samtalsämne - situationskomik!!

Bakgrund: L har köpt en ny dator. Okej, sånt som händer kan man tänka... men nej! För en sån som L är det INTE sånt som händer, i alla fall inte utan vidare. Efter månader, MÅNADER av efterforskningar - månader under vilka L har lyckats låna ett flertal inom familjen tillgängliga datorer och på ett eller annat sätt kategoriskt förstört dem - har han hittat en maskin som uppfyller alla hans högt ställda krav utan att för den skull kosta skjortan. Sweet, resonerar L och beställer maskinen på internet (användandes sin brors dator som L ännu inte lyckats fördärva) för att sedan få en avi på posten när den anlänt.

Glad i hågen och med avin i högsta hugg beger sig L till det postkontor (som egentligen är en spelbutik) som fått äran att ta emot paketet. Det skall tilläggas att medarbetarna på just detta kontor (spelbutik... jag fattar inte varför jag envisas med att kalla det postkontor när det är smärtsamt tydligt att man lagt ner alla postkontor för att öka frekvenser på hjärtinfarkter hos vanligt folk då de måste gå till tokiga affärer och spelbutiker(!) över hela staden och köa med kreti o pleti för att uträtta sina postbestyr) anser att man ska vara ytterst tacksam för att de inte dödar en på fläcken när man fräckt insisterar på att få hämta sina paket som de får betalt för att administrera. Så med sin sedvanligt soliga inställning till folk som stör dem i deras riktiga arbete, som uppenbart inte alls inbegriper paketutlämning EGENTLIGEN, frågar de L vad han vill. Då L upplyser medarbetaren i spelbutiken(!) om sitt ärende får han veta att datasystemet inte fungerar och att man "absolut inte" kan hämta några paket den dagen! L menar lugnt och artigt att han kan se paketet och har möjlighet att legitimera sig för att få det. Den dynamiska människan bakom disken viker inte en tum och menar att DET skulle innebära ansträngningar å hans sida som vida överstiger den kompensation han erhåller för att utföra sysslan.

Ingen dator den dagen således. Ingen dator nästa dag heller visar det sig då specifikationerna på internetsidan L använt vid köpet var felaktiga och de skickat FEL dator. Mycket arbete väntar sedan L då han vägrar böja sig för den stora elaka elektronikkedjans nycker. Blanketter skickas kors och tvärs över landet, telefonsamtal rings, kopior tas, nya blanketter skickas ut, skrivs på, skickas tillbaka, plastas in och skickas ut igen för att sedan bifogas med det returnerade paktetet.

En dator inköps sedan i ren frustration på en lokal filial till en av sveriges största elektronikkedjor, och trots att det inte blev en sådan som L först ville ha så var han tillfreds med att äntligen ha en i sin ägo... tills dagen efter!! Då får han nämligen reda på att för bara fem kronor ytterligare kan han få längre garanti om han köper den på nåt annat ställe!! Blanketter fylls i, paket lämnas tillbaka, nya blanketter fylls i och en ny beställning görs på en fem kronor dyrare dator med ett års ytterligare garanti. Det är värt fem kronor för ett års extra garanti resonerar L och får några dagar senare, till sin stora förtjusning, sin nya dator!

Här är vi nu! Poängen jag ville göra var att det var ett fruktansvärt jobb bakom inköpet av den här datorn. Motgångar, blanketter, konflikter, paket, ekonomisk hänsyn och trygghetsval inför framtiden är alla delar av Ls mödor för att äntligen få hålla den i sin hand! L är stolt och med all rätt! Maskinen är potent, smart, välförsäkrad, fysiskt närvarande och snygg!!

C utan värdering - är det pianolack?
L subtilt stolt - ja.
C arrogant - nä!

Och så plockar man ner en stackare, vars själ lagts ner i ett datorköp, på jorden!!

Om inte anekdoten fyller era högt ställda krav på underhållning kanske den ändå bidrog till en början på en djupare förståelse för två av de karaktärer som figurerar i denna blogg/sitcom.

Väl  mött /F

Hej


Välkommna till den nya bloggen pianolack. Lång historia, vi tar den en anna gång. Ganska snart faktiskt