Som en del av er vet är jag en stolt ägare av en majonnäsfärgad Volvo 244 GL – 88. Detta är något som väcker en del nöje hos min omgivning. Jag förstår såklart varför. Volvo 240 är ju en ”gubbil”, eller i värsta fall något som bonnraggare smyckar med playboykaniner och kör skiten ur vid den lokala grillen.

För folk med bilintresse brukar en 240 väcka starka känslor. Antingen hatar man skiten eller så älskar man den.

Det som många älskar är det faktum att man förmodligen måste slå ihjäl den om man inte vill ha kvar den. Bilfanskapet går aldrig sönder. Detta är också anledningen till att många hatar den. Vem vill ha en fruktansvärt omodern bil som man egentligen aldrig behöver byta ut, förmodligen blir den äldre än dess ägare innan den går in i den stora depån i himlen.

Själv sällar jag mig egentligen inte till någon av de båda grupperna. Jag älskar min Volvo 240 eftersom den egentligen är världens modernaste veteranbil.

Under en längre tid nu har jag inte kört bilen alls. Istället har jag flitigt använt min andra bil, en Alfa Romeo 156 från 2001. Detta är såklart en helt annan typ av bil. Sportig italiensk design, beige läderklädsel, klimatanläggning, Alfa 2,0-liters T-spark motor, instrumentpanel med karbondetaljer, aluminiumfälgar och metalliclack. Bilen är grymt tyst och fin, väghållningen är underbar tack vare sportigt hård fjädring och breda däck och motorn är otroligt varvvillig. Problemet är dock att det inte finns ett uns av körglädje i bilen.

I förrgår tog jag ut min 240 på en sväng och hade nästan glömt hur otroligt charmig den bilen är. För det första trodde jag inte den skulle starta då den stått still så länge. Dum tanke. Knappt hade jag hunnit sätta nyckeln i tändningen förrän bilen gjorde en Jesus på påsk och återuppstod. Motorn hackar, spottar och fräser i takt med att hela bilen guppar och skuttar med varje cylindervarv. Lite som att sitta i en lastbil. Växelspaken studsar omkring och är man lite slö är det lätt att missa den eller att den slinter ur handen. Min kärlek till bilen väcktes direkt, och det var då jag kom på idén att göra ett slags ”test” av bilen. Lite som de gör i biltidningar. Självklart blir detta test otroligt subjektivt och dumt. Dessutom helt ointressant för de flesta läsare, men roligt för mig att skriva.

Efter en del tungt kroppsarbete fick jag i en växel och rullade ut på en sommarvarm asfaltsväg. Solen var på väg ner och de miljontals små stenskott som pryder vindrutan lös upp som en stjärnhimmel. Livsfarligt såklart, men otroligt fräckt. Tog det lite lugnt till en början eftersom man ALRIG ska varva en motor innan den nått rätt arbetstemperatur. Skitsnack såklart! Detta är ju en Volvo med anor från 1960-talet, byggd i samma anda som Volvos lastbilar. Så fort jag fick se en raksträcka tryckte jag gasen i botten och slängde i treans växel. Kopplingen bet och växellådan smällde så jag trodde att bilen gått av på mitten. Motorn öppnar upp och tar en djupare ton, sportluftsfiltret hjälper 2,3-liters 4:an att andas och huven reser sig som ett kvitto på att jag just sålt min själ till djävulen. Eftersom bilen är utrustad med bakhjulsdrift och motorvärldens stelaste bakaxel är den fantastiskt sladdbenägen. I likhet med gamla amerikanska bilar uppträder Volvon minst sagt tveksamt vid gaspådrag. Glöm alla tankar om att försöka styra bilen, sikta istället så gott det går åt nåt håll och håll tummarna för att det är ditåt du åker.

Tyvärr får jag aldrig varva ur motorn ordentligt eftersom en ung kille i nån japansk plastbil bestämt sig för att tretti är en bra marschfart på en 70-väg. Egentligen kunde jag kört rakt igenom både honom och hans patetiska riskokare, men väljer istället att sakta ner. Ett bra tillfälle att prova komforten i inredningen.

Bruna säten i nåt obskyrt tyg och med en stoppning som påminner om min farmors gamla fåtöljer kramar om min mjälla stjärt. Vem fan behöver sporstolar när man kan sitta och köra i en riktig myshörna. Ratten sitter lite snett och servostyrningen fungerar även om den egentligen inte gör någon större nytta. Bilen är ju ändå över 20 år gammal. Instrumentpanelen består av en hastighetsmätare och en klocka. Varvräknare är för pussys! Det öronbedövande motorljudet hjälper föraren att välja växlingspunkter. Hardcore!

Stötdämparna sitter fast men inte mycket mer. Istället för att småprata med föraren och skvallra om hur underlaget ser ut beter de sig som en senil farbror på en tennismatch. Väldigt få händelser registreras och när ett hål eller gupp väl är stort nog för att uppmärksammas (tänk Sävedalen eller Kallebäck) är reaktionen alltid fördröjd i form av en långsam gungning. Nästan som om bilen lite trött säger ”Se där ja… var det en håla… eller en grävling… skit samma… jag orkar ändå inte bry mig”.

Jag väljer att inte göra någon bedömning av bilens ljudsystem eftersom det inte är original. Dessutom vill ingen läsa om slutsteg, baslådor och annat audiopornografiskt mumboljumbo.

Så fort grabben i den kanban-byggda miniatyrbilen har lyckats navigera sig ut ur en rondell placerar han sig genast i mitten av vägen och håller en smärtsamt låg fart. Råförbannad slänger jag mig på tutan (som dessutom är trimmad med två extra signalhorn i hammarplast) och skriker om hur otroligt ful han är. Långsamt läger han sin bil skrämmande nära diket och ser lätt förvirrad ut. En livsfarlig omkörning resulterar i att jag tjingsar på en ungbjörk lite för närgånget för att egentligen kännas okej. Skit samma, en sladdande Volvo går ju ändå inte att styra.

Jag glider runt ett slag och hämtar upp ett par kompisar och tar sikte på äran och hjältarnas stad medan solen försvinner bakom hustak och fabriksväggar. Gatorna fylls av människor badandes neonljus och i Partille fylls industriområdena av trimmade fartdårar. Blackrace, världens roligaste miljöförstörelse. Natten sänker sig över staden och motorn mullrar tryggt när stereon bjuder upp till dans.

En summergin av mitt oproffsiga test ser ut om följer:
Bilen är otroligt ful, svårtstyrd och brötig. Motorn är för stark för sitt eget bästa, men håller i en evighet. Den luktar lite funkigt och baksätet sitter, av barnförbjudna anledningar, något skevt. Stötdämparna är efterblivna och bromsarna är lika lättanvända som MS-dos… och Gud vad jag trivs i bilen. Volvo 240 är det närmsta Sverige någonsin kommer komma de mytomspunna amerikanska muskelbilarna, trots att 240 endast innehar en bråkdel av motorkraften och en design som förmodligen är ett skämt.

För er som är intresserade följer här lite snabbfakta:
Årsmodell: 1988 (fast samma grundkoncept sen 60-talet)
Motor: B23F 2,3-liter 4-cylindrar
Prestanda: 0-100 km/h på ca 11 sekunder eller 16 minuter beroende på föraren
Inredning: Nästan…
Det är allt, ingen skit som pajar efter första servicen!

Sådär då var detta test klart och i likhet med fyllegubben som provar viner i TV4 ger jag bilen en miljon solar.

Stay tuned för fler test och recensioner. Nästa vecka tänkte jag utvärdera min körkortsbild.

/S