Visst är det konstigt ibland när man får höra nåt som är så oerhört roligt/konstigt/läskigt att man knappt kan tro att det är sant.

Alla har vi nog en kompis i umgängeskretsen som tycks råka ut för dumheter hela tiden, och historierna man hör om personen i fråga är så "bra" att man knappt kan tro att det är sant. I vanliga fall är ju sanningshalten inte så viktigt eftersom historien lätt blir bättre av ett knippe ljug. Men visst är det väl så att "den där vännen" oftast inte ljuger? Innerst inne vet man att han/hon faktiskt råkat ut för alla de skumma grejer man hör om... och det är priceless! Jag inser att jag själv kan spela rollen av "den där vännen" ibland och jag är väl varken stolt eller skamsen över det. Det finns ju de som är värre, och det är precis vad dagens inlägg handlar om. Det är alltså inte jag själv som råkat ut för följande lilla historia, utan det är min kompis "T". Jag hörde dock historien straight from the horses mouth, och har även fått den bekräftad av pålitliga och av varandra oberoende källor. Allright, here we go!

T var ute med gänget och festade friskt en fredag tidigare denna månad. El vino did flow, och strax hade de brutit sig in på ett kristet fik och gjort succé. Som sig bör avslutades kvällen på en av Göteborgs många rock-klubbar, "alla vägar bär till Sticky " som man ju brukar säga. Enligt mina källor var kvällen en såndär "klassisk" kväll, då allt är precis så som man vill att en stadig utekväll ska vara. Jag tror nog att göteborgsbandet Jävlaranamma sammanfattar denna typ av kväll på ett mycket bra sätt:

"Supa väck jackorna, mucka med vakterna, tappa bort nycklarna och däcka i trapporna. Sahlgrenska akut och 20 stygn... pissa blod och sova i ett dygn".

När det var dags att bege sig hemmåt tycke T att största chansen att överleva resan hem var via en svarttaxi. Efter att noga ha synat offerter och transportmedel på avenyn hittade han slutligen vad han sökte i en skum gränd i Haga. Den ärlige svarttaxichauffören erbjud en åktur till T's lägenhet mot en oerhört billig peng. T tackade genast "ja" genom att ta häng i närmsta vägg och spy i en fin liten båge.

Väl i bilen insåg T till sin förtjusning att killen som körde inte bara var chaufför utan också sysslade med försäljning. Glad och rörd över caufförens framåtanda och entreprenörsskap frågade T vad det var han sålde. Dum fråga naturligtvis. Självklart sålde han olika substanser som får en person att efter intagande bli en "kul kille". Till historien hör att T inte är helt främmande för denna typ av substanser utan snarare är lite av en veteran bland saker som går att röka. T langade fram vad han hade i plånboken och fick tillbaka ett litet paket av aluminiumfolie innehållande kola (googla om ni inte fattar). Kanon tänkte T, detta kan jag ju ha nästa helg!

När T kom hem var han myyyycket trött! Han slängde av sig kläderna i hallen och dumpade sitt byte på köksbordet.

Nästa morgon kände han tydligt sviterna från gårdagens festande. Han kom plötsligt på vad han köpt i taxin och kände sig lite illa till mods. Han ska ju inte hålla på med sånt, det har han ju lovat sig själv. Lika bra att gå upp och slänga skiten direkt, ingen vet ju vad som kan vara inblandat i det pulver han köpt. Långsamt tar han sig fram mot köksbordet där han gör upptäckten. PAKETET ÄR BORTA! Hur gick detta till nu då undrar T och får en hetsig känsla av panik. Han undersöker brottsplatsen och finner spår av pulver på bordet och även en liten antydan av substansen på köksgolvet. Då hittar han paketet. Aluminiumfoliet är sönderslitet och innehållet uttömt.

Rackarns!

T inser direkt vad som har hänt och börjar lätt nervös att leta efter sin katt.

T hittar så småningom katten som är fullkomligt tokig. Den jamar, hoppar, skuttar, gör små utfall, ramlar somnar och spinner om vartannat i en rasande frenesi. Dagarna går och T kan inget göra utöver att se till att katten har mat och vatten och kan "landa" på bästa sätt. Problemet är att katten inte verkar bli riktigt som den var innan. En vecka efter incidenten har katten ännu inte blivit återställd, varför T åker hem till sina föräldrar och lämnar över katten i deras vård med orden "den trivs nog inte i min lägenhet".

Jag vet inte om detta är en tragisk, rolig eller hemsk historia. Inte heller vet jag vad mina kära bloggläsare kommer tycka och många önskar nog att de aldrig läst inlägget. Men jag var tvungen. Inte ens på film kan sånt här hända. Jag var tvungen att dela med mig...

/S