Väl medveten om att Torben skulle bli den som fick ärva Snugelstatorp, bestämde sig Hans- Hugo tidigt för att använda sin kluvna tunga för att ta sig fram i livet. Redan i folkskolan lurade han, med väl tilltagen förtjänst, på de andra barnen gul snö, med löfte om dess föryngrande och uppiggande effekt för huden. Kundernas handgripliga reklamationer till trots fortsatte han att expandera såväl verksamhet som midjemått.

Han skrattade mycket, vilket ofta gjorde ett något underligt intryck på hans omgivning, då han vanligtvis var en mycket tråkig människa. Hemma på Snugelstatorp hade familjelycka vänts till en förvirrande vardag fylld av fylla, syltkok och ostbrickor. Vid ett flertal tillfällen planerade Hans-Hugo att rymma, men hans stora aptit och förbluffande bekvämlighet satte gång på gång stopp för hans planer.

Slutligen gav han sig dock av med en packning bestående av allsköns bolster, hudvårdsprodukter och tre spettekakor, samt en försvarlig mängd exemplar ur sin fars samling med sällsynta rakborstar av svinborst – att ha och byta med på marknader där folk ansåg detta dyrt och exotiskt, resonerade Hans-Hugo. Den unge mannen kom till grannbyn innan hans särdeles korpulenta kropp sa ifrån på skarpen. Hans-Hugo övertygade sig själv om att detta var platsen där han skulle bli något stort – eller i alla fall platsen han skulle äta sin proviant på och således bli lite större.

Mitt på torget fanns en fontän vars kant Hans-Hugo satte sig på och började packa upp sin proviant. Redan när de första bolstren slets fram ur den kraftigt ansträngda väskan började förbiskyndande folk bromsa in för att söka den trinda gossens motiv. En välbeställd herre frågade snart vad en rakborste kostade och Hans-Hugo svarade, väl medveten om borstens exklusivitet, att den kostade mer än herrn antagligen hade på fickan. Herrn blev upprörd över att behöva stå och bli kallad fattig av en tjock pojke på ett torg, slet fram börsen och kastade sedan argt och demonstrativt en sedel av hög valör på Hans-Hugo. Snart ville alla handla av Hans-Hugo som snart sålde slut på allt från bolster till en spettekaka (de andra två hade han sedan länge ätit upp… och om man ska vara helt ärlig hade han nafsat lite på den tredje också).

Den sista rakborsten bytte Hans-Hugo mot en butik där han senare etablerade sin grosshandlaraffär. Detta etablissemang blev snabbt som blixten känt för sitt genomgående irrationella sortiment, sina högst inkonsekventa öppettider och för den kraftiga doft att krysantemum som låg som en dimma inne i butiken.

/F & Plp