Julen som ska vara glädjen och gemenskapens högtid har omdanats till stressen, konsumtionen och förpliktelsernas högtid. Visserligen ges goda möjligheter att tröstäta i tid och otid, men detta bidrar snarare till ökad ångest på längre sikt då midjemåttet ökar dramatiskt i takt med att julskinkan krymper och godisbordet länsas. Varje julfirare sätter i sig sockermängder som skulle göra fem treåringar så hyperaktiva att de på två veckor skulle kunna finna de ursprungliga ritningarna för, och återskapa en exakt skalenlig replika av staden Atlantis i Hugos sandlåda utan att sova på hela tiden!

Fs jul var inget undantag och la i år dessutom i en högre växel där F, som helt ärligt är så långt ifrån ett stadgat familjeliv som man kan vara utan att bo isolerad på en öde ö, helt plötsligt fann sig i rollen som singelpappa! Han finner sig sittandes i en Volvo V70 klockan 07.40 på morgonen på väg till dagis och undrar vad som hände där!

Att köra bil utan att rent mentalt ha vaknat är i vanliga fall förenat med vissa riskmoment, men moment man är medveten om och har kalkylerat med när man själv åker till jobbet utan att möta särskilt mycket trafik. När man ska till dagis dyker det genast upp fler variabler! Visst, passageraren (som i enlighet med bloggens anonymitetspolicy blir epitetet på Fs barn) i det här fallet kanske inte anmärker på att man varvar lite mycket, växlar lite slarvigt eller inte blinkar när man svänger... men det är OERHÖRT viktigt att inte krocka! Inte nog med att man ska hålla ögonen på vägen, hastighetsmätaren, klockan och alla andra trötta tomtar som är ute och kör, man måste konversera med passageraren för att han inte ska somna och då och då måste man titta bak på honom för att visuellt kontrollera att han inte kvävts av bältet eller av alla tjocka kläder man lurat på honom i all hast på morgonen. Väl framme och inne på dagis är F väldigt glad för att hans passagerare har talets gåva och vet hur saker o ting fungerar, för där var det inte en själ som mötte en. Givetvis hojtar F lite och en kvinna kommer fram och frågar hur länge Fs passagerare ska stanna idag. Eeeh, jaha!? Tack för visat intresse i vem som lämnar barn på dagis. Men jag antar att dagens många gånger krångliga familjesituationer blir för mycket för förskolepersonalen att hålla reda på och att de helt enkelt gett upp! Vid själva avlämningen spelar det ju ingen roll vem som lämnar barnet så länge det verkar någorlunda väl omhändertaget och rustat för en dag av lek och mellanmål.

Efter en dags pappasysslor och viktiga ärenden inför julfirandet återvänder singelpappan F till dagis och det är NU förutsättningar för min tes bevisas. F kommer dit, ser sin passagerare komma ångande genom en korridor och kämpar en stund med att få på honom hans ytterkläder medan han själv flyger omkring i rummet o visar kort, små plastgetter och sandlådan genom fönstret. När vi är i dörren på väg ut kommer det en kvinna (inte samma som på morgonen såklart) och nickar o säger "hejdå passageraren". Det är här F menar att det borde ställas en mycket specifik fråga i stil med "ca va?" eller "jaha, och vem är du?" eller bara en invit om ett handslag i vilket man utbyter information om namn och kanske band till sin passagerare. Nej, F får själv helt på frivillig basis berätta om sina familjeband till sin passagerare. Kontentan är att man lätt kan plocka ut random barn från random dagis vid behov. Detta är något som kan bli synnerligen intressant i dessa tider då företag ser sig tvungna att säga upp sin arbetskraft för att spara pengar. Gör arbetsmoment till en lek och dagisbarn blir otroligt billig arbetskraft... förvisso utan känsla för kvalitet men ack så billig!

/F