Först vill jag börja med att säga att läs gärna ”Att göra sig ett namn” för att få en djupare inblick i detta ämne och ökad förståelse då jag börjar där den första berättelsen slutade.

Efter att ha jobbat som Roffe under mer än ett år så var det dags för mig att byta kontor. Jag återvände till min hemstad för att vara där under sommaren och bidra till att göra det kontoret lite bättre. När jag precis har börjat på mitt ”nya” jobb så gör jag såklart en snabb inventering för att kolla upp så att det inte finns någon annan som heter Christopher. Det var prio ett. Efter att ha frågat chefen ett antal gånger så vågar jag tillslut tro på att jag är ensam om mitt namn och att ingen annan heller heter liknande saker som Christer eller Christian. Bingo tänkte jag. Äntligen kan jag göra mig ett namn. Det var så skönt att komma till jobbet och folk frågade ”Hej, Christopher hur är det med dig idag då?” Det kanske låter en aningen tragisk att uppskatta en sådan sak men ni vet inte vad ett år med Roffe kan göra med en människa.

Det var som sagt sommar och alla på banken fick sin sommargåva, en flaska rött. Och inte vilket rödtjut som helst utan ett amarone vin som inte är det billigaste. Detta pratades det om kring fikabordet och debatten blev allt mer livlig om vilka viner som är goda och vad man borde pröva. Då jag mest fokuserar på YPK (yrsel per krona) när jag köper vin så kände jag att jag inte hade så mycket att tillföra men för att vara med lite i konversationen så slänger jag ur mig ”Det är väldigt gott att blanda rosé och fanta”. Det blev helt tyst. Folk började skruva på sig och många sneglade på klockan ”attans fikapausen är inte över än”. Tillslut sa någon något i stil med ”hahahaha” och isen var bruten. Andra kommentarer var ”hur kan du tycka det, blanda?” ” är de verkligen gott, de låter ju inte alls bra, rosé och fanta säger du?” ”dagens ungdom dom är väl för roliga”. Hursomhelst så gick jag naturligtvis i en väldig försvarsposition för att trycka på att detta inte var en galen idé utan faktiskt väldigt gott och njutningsfullt. Jag radade sakligt upp fördelarna som att man inte behöver köpa så dyrt vin, att man inte känner alkoholsmaken och att det helt enkelt smakar gott. Vad mer kan man begära? Det var fortfarande spridda skratt när vi lämnade rummet men jag kände ändå att jag hade lyckats ganska bra att mota denna attack.

Nästa dag så kommer jag lite sent till fikan så alla har redan hunnit börja och jag går som vanligt lugnt in och sätter mig och börjar äta på något nyttigt kex. Men det var precis att jag hinner göra det innan en av kollegorna utbrister ”Nemen där är ju han, ROSÈ FANTA!!!” varpå alla vänder sig om och kollar och nickar.

Det var det enda folk kallade mig och det enda folk pratade med mig om. Att de hade provat det och de var inte alls så gott och hur skulle relationerna mellan rosé och fanta vara. Någon var missnöjd för att de bara smakade fanta och någon annan tyckte inte att det gjorde någon skillnad. Ibland försökta jag ta upp andra ämnen som den stundande finanskrisen men det hade jag inget för.

Det värsta av allt var att man orkade inte säga ut hela rosé fanta så det blev istället, ”Hej, RF hur är läget?” jahaja RF, vad kan de stå för, ROLF kanske!!!

Min sista dag på jobbet hade kommit, ”RF ska du redan lämna oss ” ”du får ha de så bra i storstaden nu igen RF” var kommentarer som fälldes. För att föregripa detta hade jag som en avskedspresent köpt rosé och fanta och ställt in i fikarummet tillsammans med en instruktion för hur man skulle blanda så att det blev riktigt gott. Nu skulle folk i alla fall få se!

Påvägen ut ur lokalen hör jag några prata ”Vem har köpt Rosévin och Fanta?”  ”jo de var väl han unga killen” ”jaha du menar RF?” ”Ja så hette han väl, men varför köpte han de?” ”Nej inte vet jag men gott var det i alla fall”.