Plastikoperationer i all ära... eller kanske inte så mycket ära alls? Hursomhelst så har jag under en längre tid förbannat mitt eländiga liv av diverse, mer eller mindre berättigade, anledningar. En av dessa är att jag ständigt verkar vara som snyggast när jag är ensam hemma för mig själv. Jag kommer upp på morgonen och har precis perfekt frisyr-rufs och sådär härligt sömnig sänkammarblick... hade jag varit lite mer narcissistiskt lagd, kombinerat med grav schizofreni, så hade jag blivit kär i mig själv ibland!

Det stör mig hursomhelst att hur snygg jag än är när jag lämnar min lägenhet på morgonen så ser jag ut som ett stressat vrak när jag anländet till skolan. Ska man göra ett bra första intryck, som ju är det viktigaste, så måste man alltså lura hem folk till sin lägenhet de dagar då man helt i onödan ser bra ut. Detta händer såklart inte, kanske främst för att folk är så tråkiga och saknar det där spontana som gör att man följer med främmande människor hem bara för att de säger att de är snyggare där. Och om man ändå måste ut och lura hem folk så är ju första intrycket DÄR och inte hemma. Nej, folk har en djupt rotad, sund och nästan fientlig inställning när det gäller galet folk med tokiga förslag.

Idag köpte jag ett nytt lysrör till min stora badrumsspegel, det gamla har varit trasigt i ett halvår och bidragit till ett enerverande discoljus i badrummet om man försöker tända den lampan. Nu är det åtgärdat och ljuset är fantastiskt... det blev dock smärtsamt uppenbart att det var just avsaknaden av tillräckligt bra ljus som gjorde att jag ständigt såg bättre ut där än på alla andra ställen.

Nu har jag alltså en behändig knapp att låta bli att trycka på om jag vill gå ut med starkt självförtroende och tron att jag ser bra ut, eller att trycka på om jag vill komma ner på jorden och komma i en ödmjukare sinnesstämning.

Smidigt!

/F