Det hela började ju så bra...

Det var en ledig dag precis efter julhysterin och strax före nyårsfesternas traditionsenliga raketkatastrofer. Den 29:e december, ingen märkvärdig dag. Ingen märkvärdig dag alls, med två undantag: min kära mormor fyller år och min kompis (P) fyller också år. Detta torde ju endast skvallra om smörgåstårta, presenter och lustigt samkväm. Alltså en speciell dag på sätt och vis, men inte för mig då inget särskilt komplicerat krävdes av just mig.

Vad gäller min kompis P var hans present redan inköpt "Zombie Strippers" (en mjukporrfilm med Jenna Jameson och Robert Englund), perfektion mina vänner! Min mormors present var också inköpt (nej ingen mjukporr, en seriös present) och jag inhandlade även en smäcker ros (som visserligen kan tyckas romantiskt felaktig i detta sammanhang) för att sätta den så viktiga guldkanten på hennes stora dag. Alltså kunde inget gå fel gällande presenterna till vare sig P eller mormor, allt jag behövde göra var att delta på eventuella fester och svara artigt på eventuella tilltal. En inte alltför svårhanterlig uppgift för en handelsstudent kan tyckas. Inte skulle jag väl lyckas förstöra denna dag med så pass väl förspända skyddsnät? Eller? Ni som känner mig vet svaret: ”jorå, det kan S klara med både pompa och ståt”.

Jag ska nu här försöka återge hur jag lyckades förstöra stämningen på två annars helt okej kalas. Inte med mening förstås, men ändå med fantastiskt resultat. För det ska sägas att jag inte är en kille som gillar att hålla i fester, hålla låda eller i ärlighetens namn hålla i någonting alls. Det är inte mig du ringer och ber vara toastmaster när din svågers äckliga dotter tagit studenten, det vore något av en fadäs. Jag är medveten om min fallenhet att säga dumma saker och därför håller jag mig undan vid speciella situationer för att inte förstöra något. Men samtidigt har jag en förmåga att snacka mig ur skumma situationer, en förmåga som ofta kommer väl till pass då det händer titt som tätt att jag är i otroligt skumma situationer. Men det finns EN fråga som jag aldrig kunnat svara på, eller kommer kunna svara på, med äran i behåll och det skulle visa sig att denna fråga fick vissa konsekvenser denna dag. Mer om detta lite senare.

Jag delar upp detta inlägg i två ”akter” av den enkla anledningen att jag vill verka märkvärdig och för att jag är lite full. Akt 1 innefattar min mormors kalas och Akt 2 min kompis kalas. Detta ni just läst kan ni se som ett förord eller som den där fräcka företexten till Star Wars (har ni inte sett den har ni inte levt). Okej då kör vi!

Akt 1
Min mormor bor i ett jättefint hus, i ett jättefint område och med en jättefin familj och en skogstokig katt. Katten var inlåst i källaren bredvid värmepannan. Allt i huset var alltså för tillfället jättefint. Gästerna kom (mest släkt och lite annat löst folk), det bjöds på smörgåstårta, dricka, kaffe och 614 olika sorters hembakta kakor. Sen kom spriten. Jag vet inte vad det är som gör denna kombination så härligt skev, men jag tror det är det oskuldsfullt korrekt vuxna kakorna blandat med Gin och Vodka. Lite som det där programmet 3:an körde under 90-talet, ”Tuttifrutti”. Ett slags erotisk lekprogram. Det ville vara lite vilt och galet men ändå så oerhört städat. Man visade allt men ändå inget. Ett skitprogram egentligen som fick mycket kritik för att objektifiera kvinnor. Andra menade att Tuttifrutti på ett lekfullt sätt utmanade den stundtals dogmatiska inställningen till sexualitet och jämställdhet i den svenska samhällsdebatten. Skitsnack förstås. Det var mjukporr förklätt till bingolotto som våldförde sig på det svenska folkhemmet, precis som sprit på ett 80+ -kalas. Man gillar det men självklart vill man inte veta av det. Detta är scenariot på alla dylika kalas, och så även denna gång.

När middagen var klar, brasan tänd, mormor glad och gästerna lätt salongs började vi alla att ”umgås”. Jag satt i soffan bredvid en glad släkting (som kört kran nere i hamnen hela livet) och allt var frid och fröjd. Ovetandes om vad konsekvenserna skulle bli råkade jag dagdrömma mig bort i några få sekunder. Då hände det. Då kom frågan. ”Vad tänker du på?”…

Det var min kära mor som såg att jag var lite frånvarande och som på ett älskvärt sätt ville väcka min uppmärksamhet. Det var dödstyst kring festbordet. Allas ögon riktades mot mig. Ni som känner mig vet att detta är en ruskigt dum fråga att ställa till mig oavsett sammanhang. Ni andra får helt enkelt tro mig när jag säger att ni inte vill veta svaret. Denna fråga har spökat i mitt liv så länge jag kan minnas. Det finns inget bra svar på den frågan. Alla killar vet. Oftast är det en flickvän som med tindrande ögon ställer frågan, efter att man presterat en atletisk älskog, och ingen man på jorden vet vilket svar människan vill ha. Att svara ”inget” innebär alltid att det blir ett jävla liv. Nej man måste svara bättre. Man hittar då på något löjligt svar som handlar om henne, vilket den tidigare så söta cyborg du har i sängen synar, och på vilket hon sedan frågar om du och hon verkligen borde fortsätta träffas. Vad ska man svara då? Man ska såklart vara ärlig tänker då du. Jag prövade detta en gång, jag svarade vad jag tänkte. ”Jo, jag funderade på om Seinfeld inte borde få nobelpriset eftersom han kom på idén på hur man som bäst gör slut med en tjej. Man föreslår en trekant med hennes snygga kompis. Säger hon ja så är ju det kanon, säger hon nej lär hon vilja göra slut vilket också är kanon, man kan inte förlora”…tro mig, det är inte bra att vara ärlig.

Nu satt jag alltså där, inför släkt och vänner, och alla väntade i andakt på mitt svar. Inte kunde jag berätta att jag satt och tänkte på att jag faktiskt har kvar numret till dendär tjejen jag hade så roligt med häromsistens och borde ringa och se om det finns intresse för en repris. Nej, det kunde jag inte svara. Så jag ljög. Jag ljög som jag aldrig ljugit förr. Till mitt försvar ska jag säga att jag hade en nanosekund på mig att komma på en bra lögn som skulle tillfredställa min mor samt underhålla släkten. Det gick sådär. Mitt svar blev följande:

”Musik är en tidsmaskin”

Mycket dumt sagt. Alla vid borde skruvade nervöst på sig och en dam med en aktningsvärd ålder på 91 år frågade vad jag menade. Där satt jag och hade dragit det dummaste svaret på jordens dummaste fråga och nu var jag tvungen att fortsätta ljuga för hela släkten. Jag vet inte varför jag sa som jag sa, orden bara kom. Jag började babbla om hur man faktiskt lyssnar på döda människor när man lyssnar på gammal musik och att det ju är ”coolt”, och sen försökte jag väva in något om att man reser tillbaka i tiden mentalt och hur stereon blir en slags mental men ändå fysisk tidsmaskin… Ni förstår själva, hjärnsläpp! Katastrofen var ett faktum, de som inte fattade att jag satt och hittade på (läs: ljög alla rätt upp i ansiktet) trodde antingen jag var dum i huvudet eller att jag prenumererade på bokstavssjukdomar. Min pappa såg ut som han ville slå ihjäl mig och mamma hade gråten i halsen. Kronan på verket kom strax efter att mitt utlägg var färdigt. En av gästerna föreslog att det nog var dags för henne och hennes man att ”tänka på refrängen” och i stort sett alla övriga gäster instämde. Bra där. Jag dödade mormors födelsedagskalas.

Jag skyller allt helt och fullt på ”frågan”. Den är lika komplex och omöjlig som alla världens gordianska knutar och mattemysterier. Det borde undervisas i skolan om hur man angriper denna fråga. Från och med fjärde klass borde alla undervisas i hur man låter bli att ställa frågan samt hur man bör svara om man får den ställd till sig. In med det i läroplanen! Om inte detta genomförs kan ”Hem-och-Skola” dra åt helvete.
 
Akt 2
Dagens sista fadäs infann sig strax efter ovanstående missöde. Jag mötte upp med en god vän och begav mig till min kompis P som också fyllde år. Vi ringde på (oanmälda förstås, vi är ju idioter) och avbröt en pågående släktmiddag. P förstod att vi hade med oss en present från ”grabbgänget” och frågade mig (som var sinnesförvirrad sen mormors fest) om den var rumsren, och jag gav honom ett rungande glatt ”ja” till svars. Paniken lös i min andra kompis ögon när P gick in i matsalen och ämnade öppna presenten framför sin släkts nyfikna ögon. Då insåg även jag att ”det nog är kört nu”. P slet upp pappret och blev blek när han såg filmen och om möjligt ännu blekare när närvarande gäster bad att få se vilken det var. Med svarta ögon stirrade han på mig medan filmen skickades runt bland en tystnande skara släktingar. ”Fan jag måste rädda det här nu”, tänkte jag, och försökte avvärja uppmärksamheten från filmen genom att stolt förklara att HELA grabbgänget (nio personer) valt ut filmen och betalat för den. Varpå jag glatt namngav alla kompisar som var skyldiga till inköpet. Jag lyckades alltså smutskasta alla våra vänner inför hans släkt och familj samt avslöja att vi alla endast pyntat in cirka tio spänn för skiten. Prislappen på 89: - satt kvar och eftersom jag avslöjade antalet deltagare kunde alla med ögon och stadig puls alltså räkna ut att vi snålat något fantastiskt. Jaha, ännu en fest var dödad.

Avslutning
Nu sitter jag här och skriver utan en tillstymmelse till skam i kroppen, två stadiga groggar löste det problemet. Imorgon är det inte heller någon speciell dag och det gör mig livrädd. Allt kan hända. Nyårsafton blir inga problem, man får göra bort sig på fyllan. Men morgondagen blir en kamp. Många har problem med fester eller sociala sammanhang då det krävs något av dem. Jag har visst drabbats av ett problem där dagar då inget krävs av mig går åt pipan. Imorgon är det tisdag, en mycket beige och trist vardag utan några som helst krav på mig, det går aldrig väl. Håll er borta, ni är varnade!

/S